torsdag 11 maj 2017

Torsdag 10:09



Tiden rusar när man har alldeles för mycket att göra. Jobbet slukar tid och hjärnan känns överkokt när man traskar hemåt när allt är över för dagen. Då vill det till att man hittar saker att se fram emot, fylla kalendern med sånt som ger energi och som får en att tejpa fast det där leendet på läpparna. Listan på dagens att-göra andas inte direkt äventyr och energi, men va fan, det är ju iallafall torsdag och snart helg!

Dagens diagnos: Kaffesugen, Äventyrslysten, Allergisk
Dagens väder: Mulet fast med lite sol ändå. Kyliga vindar (hallå maj?!)
Dagens to do: Artikelredigering, transkribering av intervju. Eventuell fältinsats vid Esplanaden om många gravar dyker upp
Dagens frukost: Kaffe, knäckebröd med ost och leverpastej
Dagens härligaste: Det är redan torsdag
Dagens ohärligaste: Allergitäppt näsa
Dagens musik: Dottern har fått mig att lyssna på Hov1 som nu går varm i hörlurarna
Dagens lunch: Rester efter thaimiddagen igår, yum!
Dagens efter jobbet-aktivitet: Åka till Maxi o handla. Glam-torsdag.
Dagens obsession: Vill boka resor. New York, Venedig, Norge, Grand Canyon, Island. Så många platser så lite tid.


måndag 27 mars 2017

vecka tretton.

Sista veckan i mars rivstartar med ett fantastiskt trist mail, en att-göra-lista längre som är längre än nån annan lista någonsin har varit och en trasig tumme. Men också sol, vårkänslor och naprapatbesök. Jag går in i en ny vecka med en helg i ryggen som varit otroligt hektiskt men mycket trevlig. Födelsedagar har firats med kompisar och jag har hängt med mannen på PM & Vänner i Växjö. Och med Leif såklart. Leif är 77 år och still going strong. Jag tänker att om han orkar fixa femrätters för 150 pers en lördagskväll så ska jag nog banne mig orka ta mig igenom en sista vecka i mars, hur galen april må se ut att bli.


Bortsett från ovannämnda händelser står på agendan den här veckan: en reseplanering och fikadejt med tonårig dotter och hennes kompis+mamma, ordna med lokal för boksläpp, träningspass, artikelläsning och intervjubokningar. Jag bör också ringa min bror, ASAP, om jag vill ha nånstans att bo kommande veckor.

Japp, det är sista veckan i mars det. 

Bring it on.


tisdag 21 mars 2017

2000-talets Memento mori


Att Memento Mori var en populär genre inom konsten redan på Shakespeares tid, det är nåt vi vet sen länge. Det fullkomligt vimlar av referenser till döden i alla de möjliga typer av konstyttringar, särskilt under 1600-talet då människor intressant nog verkar ha varit nästintill mer upptagna av döden än livet. Nu då? undrar ni då kanske. Hur blir vi påminda om vår dödlighet idag? Jo! Det ska jag tala om för er. Det stavas:

O_R_A_N_G_E_A _K_U_V_E_R_T_E_T

När det orangea kuvertet dimper ner i brevlådan låter jag det ligga i dagar, ibland veckor innan jag ens sprättar upp den igenlimmande flärpen på baksidan. Känslan är att om jag gör det är det som att öppna Pandoras ask - all världens lidande släpps ut. Och sen när jag ändå fattar mod och drar ut det dubbelvikta pappret slår texten mig i ansiktet som ett hånflin. "Vill du gå i pension?" kraxar bokstäverna mot mig. Jag nickar intensivt. JOBBA JOBBA JOBBA!! vrålar texten tillbaka.

Sen slår jag upp sidan två och möter min memento mori. "Kom ihåg Ulrika, det är inte långt kvar nu" viskar Pensionsmyndigheten och illustrerar med en praktfull graf i svart, grått och orange hur länge det är kvar till jag 1) kan gå i pension 2) kan vara pensionär innan DÖDEN (uträknad här enligt medellivslängd) kommer och tar mig.

Pensionsmyndigheten alltså. 2000-talets AB Memento Mori.

De gör sitt jobb bra, dom j-vlarna.




måndag 20 mars 2017

tips till den som bara vill läsa ett enda blogginlägg den här veckan

Måndag igen. Jag gör som jag brukar: slår upp mina kalendrar (jag har två) för att planera veckan, klickar igång minst ett men helst två pågående dokument med min forskning samtidigt som jag svarar på en av chefernas sms om tillgänglighet för telefonavstämning. Och surfar ut bland mina mest läsvärda bloggar för att få en kort inblick i vad som hänt i deras liv sen sist. Det där med att läsa andras bloggar har trippelfunktion för mig. Främst är det väl någon form av verklighetsflykt, man kan läsa om andras fantastiskt fabulösa liv bland lördagschampagner, levainfrukostar och dyra inköp medan man själv sitter mitt i en hög med skitig tvätt och surar för att man just haft sönder sin favoritbralla från HM. Sen är det kanske för att man snappar upp rätt många bra grejer i tipsflödena - t ex böcker man bör läsa och upphaussade filmer man ska undvika att se.

Men främst är det för inspirationen. För dom som är på riktigt och som inte kväljer sig själva i texter som är så svåra och poetiska att de måste ha gjort ondare än att föda barn att få så sjukt djupa. Jag slutar läsa såna bloggar ganska omgående. En som jag aldrig ska sluta läsa är Sandra Beijer. Trots att jag är fan så mycket äldre och hon lever ett otroligt annorlunda liv än jag så är det en av mina största inspirationskällor just nu. Texterna är  briljanta rent textmässigt men också avskalade, personliga och utan bloggerivärldens alla floskler dansande över sidorna. Det här känns på riktigt. 

Ska ni bara läsa ett enda blogginlägg den här veckan, ja då ska ni läsa Sandras inlägg i dag. 

 

torsdag 9 mars 2017

Har vi skrivit en bok? Vi har skrivit en bok!!



För länge sen satt jag och min vän och kollega Anna-Karin Andersson och babblade om hur kul det vore att skriva en berättelse för barn som handlade om all den spännande arkeologi som finns i landskapet omkring oss. Ja! En bok som blandar fiktion med fakta på ett lättsmält och kul sätt och samtidigt väcker en upptäckarlust hos barnen som läser den.

De där idéerna blev, tro det eller ej, till riktig text som blev till en bok med fantastiska illustrationer av Anna Westin. I månadsskiftet mars/april ges den ut av Idus Förlag! Så här står det om boken på förlagets hemsida:

Dörren smällde igen. Det blev beckmörkt i kryptan. Kylan trängde in genom kläderna.
– Vi är instängda, viskade Aniara. 


Enligt legenden grävde piraten Skytte ner en skatt på 1600-talet utanför den lilla byn Pataholm. Platsen kallas fortfarande Skyttes kulle. När syskonen Aniara och Benjamin hälsar på sin faster som bor i byn, dröjer det inte länge innan de lockas ut på spännande äventyr i piratens fotspår. Syskonen råkar ut för den ena mystiska händelsen efter den andra. Vem är det egentligen som smyger omkring mitt i natten bakom fasters hus? Varför vill inte kaféägaren Uffe att de ska leta efter skatten? Är det ens sant att det finns en skatt nedgrävd på Skyttes kulle? 

Piratens hemlighet 
är den första boken i den arkeologiska deckarserien om Aniara och Benjamin. Det är en berättelse som blandar fiktion med historia och arkeologi. Boken inbjuder till att läsaren ska upptäcka och förstå landskapet på ett nytt sätt. Varför finns det stenmurar på så många ställen? Varför är stenhögar placerade uppe på höjder och varför växer det egentligen äppelträd mitt i skogen?


 Jag tror jag exploderar lite av stolthet ändå.


lördag 25 februari 2017

bland snorpapper och morfinstinn hostmedusin

pinterest | tessmeyer:

Greetings från snorfronten! Väl hemma från några magiskt vintriga dagar i Åre tillsammans med mannen i mitt liv har jag landat tidernas gruvligaste förkylning slash influensa. Vad är meningen med detta? Jag har verkligen inte tid att vara sjuk, soffliggandes verkligen. Solen skiner ute och jag vill mest promenera, dricka kaffe och läsa. Kaffet smakar urk, ögonen är torra som grustag och jag har inte ork att ta ett enda steg än mindre PROMENERA för njutnings skull. Snarare verkar planen vara att sippa morfinstinn hostmedicin och hålla värmen med ull.

Nåväl. Hela den här Åre-trippen har iallafall gett mig go lust att resa mer till berg och natur. Jag får leva på drömmarna om fler såna här resor medan jag kurerar mig under täcket med snorpappren i högsta hugg. Jag kände verkligen livet i mig - som Madicken sa.

Det var verkligen på tiden.


torsdag 9 februari 2017

sen sist


Sen sist har jag tydligen skrivit väldigt lite här, det inser man snart när man kollar datum och det senaste livstecknet var 30 januari. Men sen sist har jag också jobbat lite för mycket. Och ätit för lite glass. Just idag tycker jag allt som stannar på en halvliter så där två dagar i veckan är alldeles för lite. Jag tål inte ens glass, did I mention that? Det är typiskt sån information från hälsoinstituten som jag väljer att bortse från och låtsas aldrig ha hört. Är man rebell så är man liksom.

Sen sist har jag också konstaterat att jag hatar människor som raljerar över hur mycket för mycket de jobbar och bestämt mig för att inte bli sån eller vara sån (säger min sidekick självinsikten). Sen sist har jag också: saknat solen obegripligt mycket, tappat bort min senaste bok på ett tåg, fått massage som gav blåmärken i nacken, läst korrektur på mitt och Anna-Karins bokmanus och funderat på att måla om hela lägenheten. Jag har också sist av alla i världen börjat glo på Vampire Diaries. Älskar.

Jag längtar också obeskrivligt mycket tillbaka till ett varmt Miami Beach & Key West. Se bara på den gula färgen. Hur happy är inte den liksom??? 

*sneglar ut på den jämngrå matta som ligger över stan och fnyser*